linavkarlsson

För 12 dagar sedan satte jag efter 2år i Kalifornien, mina fötter på svensk mark. För 13 dagar sedan var väskorna packade och nerverna låg innanför huden, jag var redo, redo att återvända till Sverige, och jag ville inget annat än att komma hem till min kärlek.  

 

Såklart fälldes många tårar på både flygplats såsom under flygresan. Det var inte alls lätt eller roligt att säga hej då till min Amerikanska familj. Men som jag väljer att säga det, så var det inget hej då, det var ett "see u soon", det var verkligen inte slutet på någonting, men det var början på något nytt, någonting stort. Mina värdbarn grät, mina värdmamma grät, jag grät och det var så svårt att släppa dom ifrån mina armar och gå mot säkerthets kontrollen. Men innerst inne kände jag en otrolig lycka. En lycka över att ha träffat dessa underbara människor, en lycka över att få vara en del av deras familj och en enorm lycka över att dessa underbart kärleksfulla individer i mitt liv. Dom har förändrat mitt liv, och det kommer jag att vara evigt tacksam för. 

 

Det var inte alls en dans på rosor när jag väl kommit till SFO. Till att börja med hade jag kollat fel på min flygbiljett och därmed sagt fel avfärdstid till min värdmamma som skulle köra. Dock var jag uppe med tuppen så vi kom iväg i någorlunda bra tid. äl vid inchekcning väger min största väska för mycket, efter ompackning och $260 fattigare checkas alla mina väskor in, inklusive min eleganta cykel som jag vunnit i Cali :)

 

Alla verkade ha vaknat på fel sida denna morgon. Väl vid ingång till säkerhetskontrollen blir jag nekad då min carry on väska var för tjock på djupet. Jävla gubbjävel, fan va han skulle djävlas. När han väl släppt förbi mig, tårarna var torkade och stressen satt i halsen, skyndade jag mig igeonom säkerhetskontrollen och påväg till min gate hör jag ett utrop -Last Call for Lina Karlsson. Svetten rann då jag hittade till min gate och var den sista att boarda. Utan frukost i magen och med massa handbagage och svetten som rann slockande jag nästan direkt jag hittat mitt säte på planet till Chicago.

 

I Chicago fortsatte stressen i sin finaste form och jag hittade min gate med lagoma 30min till avfärd.

Jag hann därmed trycka i mig en sista airport granola med banan, gött.

Sedan började färden över atlanten med sikte London. Där hade jag en layover på 2h vilket gav mig lite tid att hitta min favorithylla, godishyllan där jag denna gång fick bränna peningan på taxfree godis, yummy.

 

Fredagen den 11 oktober vid 14-tiden svensk tid när alla mina väskor hade rullat ut på bandet och travats på en vagn, vandrar jag ut genom dörrarna där jag får se den vackraste människa på denna jord. 

Åhhhh jag började gråta, där stod min man, min kärlek och väntade på mig.

Vackert så vackert blev vi ståendes i vänthallen kramandes och pussandes :) världens underbaraste man.

När vi senare packat allt i bilen och vi var seated, vrider David igång bilen och som på beställning från ovan spelas vår låt på radion. Vad är oddsen, "Diamond" med Rihanna som är min och Davids låt, spelas i samma stund som David plcoakt upp mig och vi sitter i honoms bil, det var magiskt, helt magiskt. 

 

De senaste 12 dagarna har varit busy och vädigt bra. Det kan inte annat än att bli bra när jag är med min älskling. "När den rätta dyker upp säger hjärtat till och då får huvet säga vad det vill"

Då rutinerna sitter i så ar vi hämtat Davids syskon från skola och dagis, gjort läxor, och pysslat. Jag köpte med 2st set av rainbowl loom, och dom har gjort succé. Vi har gjort armband och ringar så det bara smäller om det :D David har tagit mig på en tour genom uppsala, vi har ätit kina buffé, äntligen riktig Chinamat som man är van ;)