linavkarlsson

I flera dagar nu har det legat gråt i luften. Jag har inte vart ledsen över någonting men jag har bara haft den där känslan att vad som helst kan få mig att bryta ihop och börja grina, minsta lilla motgång. Jag har helt enkelt vart överkänslig av någon konstig anledning. Idag rann det nästan över. Jag har haft svårt att sova den senaste tiden, jag vaknar om nätterna och förstår inte vad som händer, vad jag gör eller vad klockan är. Jag tror att glömt något, börjar smått leta, tittar senare på klockan och ser att den är 2.30 eller liknanade, fattar dock inte varför klockan är 2.30? Min hjärna står still i detta läge, och jag bara vrider mig i sängen. Ibaland får jag för mig att jag glömt hämta barnen på skolan eller missat göra något viktigt som jag lovat. Hade det inte vart för min bästa vän -bettskenanan, hade jag antagligen bitit sönder mina käkar vid detta lag, för ibland vaknar jag av att jag försöker bita ihop käkarna allt vad jag kan, tur nog så avlastar bettskenan.
Iallafall, jag tog min dagliga morgonpromenad imorse tillsammans med Sofia och jag kände redan då att allt inte stod rätt till, jag mådde inte helt 100, och kände mig inte helt glad. Efter promenaden åker vi åt varsitt håll, hem och duscha och göra sig redo för att hämta barnen vid skolan. Av någon anledning så kände jag mig superstressad? Jag skulle iväg på woodlands market och handla innan jag skulle hämta barnen, men jag hade gott om tid, inte överflödigt men tillräckligt. Jag sätter mig i bilen, min värdmamma hade en jobbarkompis hemma vilket gav oss en extra bil parkerad. Vår uppfart till huset är inte rolig, jag tror att det är djävulen själv som skapat detta brinnande helvete, och förhoppningsvis skrattar han av spänning varje gång någon åker upp elller ned. Denna uppfart är smal, på ena sidan finns en stenmur och på den andra finns en "trämur". Jag har tidigare skrapat bilen efter träväggen då jag parkerat alldeles för nära och sedan inte tänkt mig för när jag ska backa ner. Denna gång vart jag lite distraherad då jag var tvungen att ta hänsyn till den andra bilen som även stod parkerad, jag börjar backa ner och tänker stolt "sådärja, det där gick ju bra". Jag backar lite till, och inser att jag har solen rakt i ögonen. Jag trycker ner bromsen för att sätta på mig mina solglasögon, då jag plötligt hör någonting spricka. SHIT, tänker jag, tittar bak och inser att bilen fortsatt rulla sakta trots bromsen och backat in i stenmuren. Jag lägger i parkeringsläge, springer ut och kollar, jag har åter repat bilen, men denna gång spräckte jag även glaset till baklampan. HELVETES JÄVLA SKIT, det här händer inte tänker jag, och hur förklarar man att man repat och spräckt glaset på någons bil? Ännu mer stressad blev jag och skyndade iväg till affären för att handla och senare plocka upp barnen. Under tiden vart jag deprimerad och kunde inte tänka på någon annan mening jag ville säga till min värdmamma, -snälla om du har ett vapen, döda mig. Jävla skitdag. Det enda jag kunde se framför mig var när jag skulle bikta mig för min värdmamma och senare bara börja störtgråta och vilja springa därifrån. Min dag var förstörd och jag kunde helt enkelt inte vara glad, jag ville bara grina och fick verkligen kämpa emot tårarna. Det enda som gjorde mig lite lugn var att det faktiskt bara är några repor i lacken, samt att jag faktiskt kan betala för att laga lyset, det var ju tros allt ingen som hade dött. Efter att jag plockat upp barnen gick vi till min värdmammas kontor, hon var på bra humör. Shit tänkte jag, här sitter hon med massa jobb och här kommer jag med problem. Jag tittar på min värdmamma och säger, -There is something I have to tell you. Hon tittar på mig som om någon har dött, jag säger med gråten i halsen -I scratched the car....again. Hon tittar på mig, slappnar av och börjar flina. Jag säger - I'll definitely pay this time. Hon frågade om det var illa och jag berättade som det var och hur stora skadorna var. Dom är inte så stora, men faan, det här är inte jag, jag är mycket mer försiktig, skärpning för i helvete. Och när jag kom hem berättade jag även för min värdpappa, han bara skrattade. Jag har tur som har så snälla värdföräldrar. Min värdmamma har själv skrapat sin bil och åstadkommit x-antal bucklor, och de tidigare au pairerna har tydligen också gjort minnen på bilarna så jag är inte den första tack och lov. Än så länge har dom inte tittat på skadan och om jag känner min värmamma rätt kommer hennes första ord imorgon när hon ser min bil vara - Ohhh - Myyy - Goooood. Förhoppningsvis har jag fel och hon säger -det är inte så farligt. För det är faktiskt inte så farligt. Det är bara några repor, och lite krossat glas, ingen död kropp. Herregud, ge mig en god natts sömn och lite tur annars kommer jag aldrig våga köra deras bil igen. Mitt värdbarn sa- om du krockar bilen med mig i så är du skyldig mig 100.000$, jag sa -jag ska inte krocka bilen, jag lovar. PEPPAR PEPPAR. Och om jag krockar eller om någon krockar in i mig så ska jag definitivt vara ensam i bilen.

Näe nu ska jag sova, och hoppas på bättre tur imorgon. snälla snälla snälla. Godnatt.

Här kommer lite bilder från San Francisco, tog en vända dit igår tillsammans med Sofia och den nye danska au pairen

Godislandet.

Vi hoppade även på en klassisk SF Cable car